Lenas Blogg

Lenas Blogg

Ett hörn av eftertänksamhet

Litet om vardag och kreativitet och livet i allmänhet, med mycket poesi.

Livet är som att surfa, upp och ner på vågorna. Ibland faller man av brädan och måste kravla sig upp igen.
Frida Sigurdardottir

Copyright på alla foton i bloggen.

281 kilometer

TankarPosted by Lena Öst 2016-12-13 15:30:45
Bilen tvekar litet när jag vrider på startnyckeln, men väljer att gå igång. Det är december och termometern visar 29 minusgrader. Jag kör genom allén på landsvägen och svänger sedan höger ut på stora vägen. En blek sol lyser ovanför skogskanten och jag är glad att den håller mig sällskap ännu någon timma.
När jag passerar kyrkstallarna i Färila tänker jag på förra sommaren. Kanske att jag redan då anade en förändring i mitt liv. Efter att ha varit trogen utställare där i många år gjorde jag min sista Färilavecka och tackade för mig. Nu står de små röda stugorna insnöade och täckta av rimfrost långt ifrån sommarens liv och rörelse.
Färden går förbi Lassekrog mot Kårböle. På min högra sida har Ljusnan öppnat upp en glugg och den iskalla luften för att ångan stiger mot himlen som en rökpelare. Men för det mesta ligger älven, som ska följa mig en bra bit på väg, stilla under ett tjockt täcke av is. Möter en timmerbil som dundrar mot mig och får mig att känna mig väldigt liten. Kall snö virvlar upp bakom den och jag tappar sikten under någon sekund.
Jag kör genom Kårböle med kyrkan till vänster och brandstationen till höger. Passerar Pilgrimen, denna gamla fina byggnad med massor av snickarglädje. Den ståtar alldeles invid vägen och påminner om forna tiders byggnadskonst. När jag lämnat byn bakom mig svänger jag höger mot Ytterhogdal. Nu är vägen smalare och skogen kommer närmare. Ibland tycker jag att den lutar sig in mot mig, kanske hotfullt, kanske beskyddande.
Efter några mil med bara Ljusnan och skogen som sällskap kommer jag ut på 45:an och kör sakta genom Ytterhogdal. där hade jag för ett par veckor sedan ett möte med en person som gjorde ett djupt intryck på mig. Tittar till vänster mot rastplatsen där vi möttes och känner mig fylld av förväntningar. Tankarna rullar iväg och känslorna kommer över mig som ett garnnystan med tåtar åt alla håll. Glädje över att kanske hitta rätt, rädsla över att bli sårad och sorg över det förflutna. Men mest känner jag förväntan, nyfikenhet och lust.
Har suttit så länge i mina tankar att jag passerat både Överhogdal och Rätan. Men jag återvänder till verkligheten när jag ser en flock renar vid vägkanten. Bromsar in och passerar dem förvånansvärt lätt. De står fortfarande kvar vid vägen och glor på mig med stora likgiltiga ögon. De verkar ha blivit vana vid trafiken. Minns i min ungdom i Lappland att man kunde åka flera kilometer med renar framför huven. De vägrade helt enkelt att flytta på sig. Visst var väl vägarna smalare och plogkanterna högre då? Tack och lov så var nog även hastigheten lägre.

Skruvar på mig i sätet för att hitta en bekvämare ställning och sträcker långsamt på ryggen. Bilens svaga brummande ljud känns sövande och jag öppnar fönstret någon sekund för att släppa in den kalla vinterluften. Letar med handen över passagerarsätet efter något att stoppa i munnen, men chokladen är slut. Suckar litet och tänker att det är bara några mil kvar till mitt första stopp.
Enformigheten bryts när jag kör in i Guldbyn. Utanför Åsarnas Skicenter står några bilar parkerade, men i övrigt är det inte mycket liv och rörelse i byn. Möter en dam med spark och en liten hund bredvid sig. Hunden ser glad och livlig ut trots kylan och drar hårt i kopplet. Om den varit litet större kanske den kunnat dra både kvinnan och sparken, tänker jag.

Så svänger jag äntligen av 45:an och stannar vid OK i Svenstavik. Efter kaffe med bulle och andra nödvändigheter vrider jag på startnyckeln igen. Den här gången startar bilen utan tvekan och vi känner oss båda upprymda inför den fortsatta färden. Konstaterar att det inte är lika kallt längre, däremot börjar det redan att skymma något. Decemberdagen är alldeles för kort.
Nu är det inte Ljusnan till höger längre, utan Storsjön med sitt stora, stilla vatten. Jag undrar för mig själv om det är någon sanning i historierna om Storsjöodjuret. Det finns till och med skyltar vid vägen som hänvisar till odjursspaning. Något måste det i alla fall ha varit, tänker jag, kanske en stor mal eller någon annan fisk. Varför skulle man förresten spana efter något som inte finns?

Medan skymningen smyger sig på passerar jag flera byar efter väg 321. Jag kommer på mig själv med att fantisera om vilka rörelser som funnits i alla nerlagda affärslokaler. Kanske att det varit en mataffär, bank, post eller bensinmack där för femtio år sedan. Just tomma butiker gör mig alltid så beklämd. Det är en tydlig bild av nerläggningen av Sveriges landsbygd. Jag brukar beskriva mig själv som "en obotlig lantis" och någonstans inom mig finns en förhoppning om att det ska vända en dag och att folk ska flytta ut och byarna leva igen. Men det är inte bara tomma hus i byarna, utan jag passerar även, det som jag i vinterlandskapet, uppfattar som levande jordbruk.

Jag håller en ganska lugn fart eftersom 321:an är känd för att vara livligt trafikerad av älgar och de är ju som mest aktiva i skymningen. Jag ser spår av dem på flera ställen, men tack och lov inga djur. Det är inte bara älgar som trafikerar, utan jag möter ganska många bilar. Är glad åt kaffekoppen som jag drack i Svenstavik, den håller mig vaken och alert. Känner att jag verkligen vill åka den här vägen på sommaren och utforska några ställen. Vid vägen ligger en gammal kyrka som ser ut att vänta på mitt besök. Skyltar som; Hoverbergsgrottan och Fäbodvägen sätter igång min nyfikenhet och jag vill se vad som finns vid vägarnas slut.
Sju långa mil senare blinkar jag vänster och svänger ut på E14. Det är mycket trafik och nu är det nästan mörkt.
När jag kommer in i Mattmar möts jag av en otrolig syn. Jag svänger in på rastplatsen, gräver fram kameran och sätter igång att ta bilder. Solen är på väg ner bakom Bydalsfjällen och det går ett gult band över kvällshimlen. Ångan stiger från älven som guldfärgad rök och hela skogen ser ut att stå i lågor. Ibland är jag på rätt plats vid rätt tillfälle, tänker jag. Skådespelet varar ju bara en kort tid och jag råkar finnas där. Sitter en stund och hämtar andan, hänförd över den vackra utsikten.

Framför mig anar jag silhuetten av Skutan när jag svänger ut på E14 igen. Nu är det inte så långt kvar. Passerar Mörsil och ser till min förvåning en stor skylt som inbjuder till Live Strip tease. Oj, tänker jag, här lever i alla fall landsbygden. Nu har också många tänt sina adventsljus. Det glittrar i granar och buskar, och i fönstren lyser stjärnor och ljus. Nog är det väl tur att advent finns, annars skulle jag nog drunkna i decembermörkret!

Efter att har kört över Indalsälven i Järpen kommer otåligheten. Jag trampar hårdare på gaspedalen och känner bilen sträcka ut. Den manar på mig; Snart snart, säger den. Jag skruvar upp ljudet på radion och sjunger högt till Mando Diao. I bilen, när ingen hör, är jag en tonsäker, fulländad sångerska med vacker röst.
Ler åt ortsnamnet Hålland och saktar sedan farten när jag kommer till korsningen i Undersåker. Jag kör någon kilometer till innan det är dags att lämna E14. Snart ser jag ljusen från sluttningen av Välliste avteckna sig mot himlen och jag skymtar målet för resan.

Efter 281 kilometer, och tre timmar och trettiotvå minuter är jag framme. Framme på den plats som ska komma att bli mitt hem och framme hos den som ska komma att betyda allt för mig.



Plantan är uppgrävd med rötterna
omplanterad
gödslad
och vattnad.

Måtte den trivas
gro
växa
och blomma.

Ännu en gång innan
hösten kommer
och den vissnar ner.
Lena



smileyGOD JUL ALLA LÄSARE!


  • Comments(5)//lenasblogg.lenaost.se/#post218